Klockan 7.00 skulle vi vara på plats på Perinatalavdelningen (avd. 44)
Fick reda på att vi var planerade som nummer 2 för dagen, vilket innebar att det var dags cirka 10.00 om inget akut kom före. Det gjorde det inte som tur var!
Före dess var det lite förberedelser, bland annat ombyte till snygga sjukhuskläder!
Vi fick ett rum för tre personer, det var bara en annan som låg där då. En gravid kvinna som jag tyckte lite synd om för att hon skulle behöva dela rum med en bebis. Efter ett tag fick vi dock reda på att vi skulle få ett annat rum, förhoppningsvis enkelrum då de prioriterade det till dem som var snittade. Samt att de alltid försökte dela på gravida och förlösta så man bodde i vars en ände av av avdelningen.
Till slut kom de och hämtade oss och sade att det var dags. Vi gick bort till hissarna och när man såg den lilla "baljan" som bebisarna ligger i så insåg man att nu var det verkligen dags! Snart skulle vi få träffa lillebror. Lite fjärilar i magen var det allt då! In på operationsavdelningen och vi fick även vars en snygg grön mössa. Inne i operationssalen var alla väldigt trevliga och lugna, och det spelades lugn musik. Jag som trodde att jag skulle vara jättenervös var faktiskt inte det.
En nål i handen, syrgas och övervakning av hjärtljud och blodtryck sattes. Sedan var det dags för ryggbedövningen. Har aldrig fått det innan men det kändes knappt. Strax därefter började det bli varmt om benen och känseln försvann så sakta. Så kom det blåa skynket upp så att man inte såg något. Och efter ett tag sade att de testade känseln i magen, om jag kände något. Nej det gjorde jag ju inte, och de garanterade att jag inte hade varit så lugn om jag hade känt något. Tydligen kniper de ganska hårt med en tång fick jag reda på i efterhand, så det hade man ju reagerat på om man hade känt.
Men annars kändes det inget mer än att det "bökades" i magen, men absolut ingen smärta. Lite sjukt var det när man hörde ljudet av att de klippte, och visste att det var min mage de klippte i , men man kände inget. Martin satt bredvid mig, och bakom mig satt en som höll koll på mig och samtidigt tittade och berättade vad som hände bakom skynket. Sedan hördes sugen när de sög upp fostervattnet, och då visste man att det var nära! Och strax därefter hördes efter ett ilsket skrik. Tydligen var han bara halvvägs ute när han började skrika, så han gillade inte det riktigt! En liten snabb vända upp till mig, och sedan ut till rummet bakom för att kontrolleras.
En helt ny liten lillebror! Foto: Martin, som denna gången även fick klippa navelsträngen!
Samtidigt började de att sy ihop mig, och jag kunde höra lillebror "sjunga" i rummet bredvid!
När han fick en handduk om sig och kom upp till sin pappa blev han betydligt lugnare.
Sedan kom de in till mig igen.
Där låg han så fint på mig. Ljuset släcktes ner en aning i rummet och han låg och försökte titta. De andra var förundrade över hur tyst och lugn han var. Där låg vi fram tills de nästan hade sytt färdigt. Då åkte lillebror och pappa ner till avdelning 44 igen, och jag transporterades vidare till uppvaket.
Där fick jag sedan ligga i ca två timmar. Jag hade med mig en ljudbok som jag lyssnade på. Och en trevlig dam kom och kontrollerade mig cirka var 10-15:e minut så tiden gick ganska snabbt ändå. Efter en timme började jag kunna lyfta benen lite och vicka med tårna. Så då började de att förbereda för hämtning av mig. De hade dock rätt mycket att göra så det tog lite tid innan allt blev klart. En doktor skulle signera att jag lämnade uppvaket. Slangar, syrgas och blodtrycksmätare kopplades bort och jag fick svälja lite smärtstillande tillsammans med mitt första glas vatten den dagen. Det var inte helt fel! Jag började också att frysa väldigt mycket, vilket var ett tecken på att bedövningen släppte.
Sedan kom äntligen en kille och hämtade mig. Lite märklig känsla att ligga i en säng och titta i taket och bli körd genom halva sjukhuset. Eller i alla fall från blocket, ner i kulverten och upp igen i ett annat hus. Till slut var vi framme på 44:an och jag fick träffa Martin och lillebror igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar